Handslaget är ett vanligt motiv.
Detalj från standar med fransar.
Fana med lagningar.
Fanornas historia
Allmänt om fanor
I början var de liberala rörelsernas fanor oftast vita, en symbol för fred. Från 1866, när den första socialistiska internationalen hölls i Schweiz, blev den röda fanan arbetarrörelsens symbol. Den första röda fanan i Sverige dök upp 1883, och vid första maj-demonstrationerna 1890 fanns det minst 70. Som symbol för makt, krig, kärlek, broderskap, jämlikhet, frihet och rättvisa orsakade de röda fanorna stor uppståndelse. De sågs ofta som aggressiva och provocerande, och tiden innan arbetarrörelsen hade etablerat sig i Sverige fick dess medlemmar inte föra ut sitt budskap annat än vid demonstrationer i utkanten av städerna.
Symboler och budskap
Fanor är kommunikation och konst i ett, och genom fanorna har arbetarrörelsen utvecklat sitt eget bildspråk. På de tidigaste fanorna förekommer Moder Svea, men socialistiska föreningar valde den mer internationellt gångbara frihetsgudinnan eller den franska symbolen Marianne. På 1930-talet började symboliken förändras och man kunde då också se män på fanorna. Andra vanligt förekommande symboler är handslag, frihetssymboler, kvinnogestalter, solar, facklor, växter, verktyg och redskap. Före arbetarrörelsens tid var det ovanligt med text på fanorna, men för de första fackföreningarna var det viktigt att tala om vilken organisation man tillhörde och när den hade bildats. Klassiska budskap som ”Frihet, jämlikhet, broderskap”, ”Enighet ger styrka” och ”Organisation ger makt” var vanliga under pionjärtiden, medan ”demokrati” och ”ansvar” blev vanliga ord under folkhemstiden och “fred” under andra världskriget.
Material och tillverkning
Materialet i fanorna var till en början siden, men det var ett skört tyg som lätt blåste sönder. Senare ersattes sidenet av mer hållbara material som exempelvis ylle. Fanans motiv bestämdes av föreningen och de handmålade motiven utfördes ofta av anställda på någon av de stora fanateljéer som växte fram under 1800-talet. Konstnärerna har sällan signerat sina verk med namn, men ibland går det utifrån stilen att ana sig till vem som utfört arbetet. En av de tidigaste fanmålarna var Frans Wilhelm Franzén (1857–1916), som var utbildad skyltmålare och aktiv i Måleriarbetareförbundet i Stockholm. Han tros ha målat ett 60-tal fackföreningsfanor men signerade aldrig sina arbeten.
”Vid jordfästningen nedlades krans från avdelningen
och fanan medfördes.”
(ur årsberättelse för Järnvägsmannaförbundet avd 84, om hur föreningen hedrade en medlem som omkommit i en olyckshändelse vid Brunna station 1935)
Fanornas betydelse för föreningarna
Fanan var ofta den viktigaste ägodelen för exempelvis en fackförening, ett närmast heligt föremål. Den var en symbol för föreningen och ett medel för att ena gruppen. Samtidigt var den också ett budskap utåt när den användes vid demonstrationer, firanden och ibland begravningar. Eftersom fanorna var dyra att tillverka ägde föreningen vanligtvis bara en. Det kunde ta lång tid att samla in pengarna som behövdes för att köpa in en fana, och när den invigdes höll man en högtidlig invigning med tal och sånger till fanans ära och anordnade en supé eller bal. Fanan användes sedan tills den blivit utsliten och man behövde beställa en ny.
Källor: Margareta Ståhl, fanforskare, samt hennes avhandling Vår fana röd till färgen (Linköpings universitet)